|
|
|
|
Utdrag ur en del artiklar |
Ond bråd död i Viken
Kvinna i Viken anklagad för trefalt mord
Vikenreflex av Stig Ewaldson |
Teckning i HD från rättegång 1924
|
Rättegången 1924
Tingssalen i Helsingborg var till bristningsgränsen fylld av nyfikna åhörare. På de anklagades bänk och i centrum för församlingens intresse satt en liten spröd, grånad kvinna omgiven av propert och stramt klädda mycket allvarsamma rättstjänare.
Med finkappan på och med hatten fäst vid hårknuten lyssnade hon uppmärksamt och spänt på åklagarens frågor.
Uppträdandet var säkert och med lågmäld men klar stämma, och utan att ändra en min, lämnade hon sina svar.
Men någon gång hettade det till när den lilla, annars tillsynes timida, damen ilsket och på skarpen bet ifrån sig.
Utan omsvep kunde hon då påstå, att hon var utsatt för konspiration, att de inkallade vittnena var mutade och att de mindes fel, ja, t.o.m. att de höga rättstjänarna var en korrupt samling herrar.
Möjligen verkade den lilla damen vid dessa enstaka tillfällen en aning förvirrad, men dum var hon då absolut inte, det märktes, snarare rätt slug och hon spelade sina kort väl.
Dock - ju längre rättegången led fick man ett intryck av att hon var paranoid och inte hade en helt normal verklighetsuppfattning.
Kort sagt, Karolina Lundh, så hette hon, ville helt enkelt byta den grå vardagen, med maken Janne långa tider borta till sjöss, mot en mer glädjefylld tillvaro. |
Anklagad för trefaldigt mord
Men vad handlade den här processen om? Jo, den lilla spröda kvinnan från Viken stod till svars för trefalt mord.
Den vid tillfället 55-åriga Karolina Lundh och hennes dåvarande make, styrmannen Janne Lundh, hade flyttat till Viken på våren 1924.
Båda hade rötter i Kullabygden, hon i Lerhamn och han var son till en skeppare på ”Arildsleje”.
Paret gifte sig 1895 och Karolina hade fött fyra barn varav tre dog i späd ålder.
Det var endast sonen Albert som nådde vuxen ålder.
Karolina hade egentligen alltid varit en orolig själ och hennes ständiga jakt på något nytt och bättre ledde till att familjen ofta flyttade och bytte bostad.
En bidragande orsak till oron var antagligen att Janne de senaste åren hade haft svårt att få fasta jobb, vilket lett till att familjens ekonomi var minst sagt skakig. |
Bussen som förde Karolina Lundh till och från Helsingborg
|
Mordet på maken
En makaber historia rullades upp sedan det uppstått misstankar att något inte stod rätt till i samband med makens död i september 1924.
När tillkallad polis och läkare kom till huset på Storgatan i Viken kände de en mättad stank redan i farstun och där inne låg den döde på sin säng omvälvd av stark lukt av lik och saltsyra, och med illrött till oigenkännlighet uppsvullet ansikte.
Allt omkring honom var i god ordning och på nattduksbordet ett stycke från sängen stod en igenkorkad flaska saltsyra.
Den flaskan brukade hustrun Karolina förvara inlåst i ”bislaget”. Syran, påstod hon, användes till rengöring av porslin.
Karolina hade kommit hem efter ett par dagars utflykt och resa till Malmö där hon kopplat av med kyrkobesök, promenader och turkiskt bad.
Hon återkom till Viken med bussen från Helsingborg en fredag i september och Vikenbon och chauffören Albin Nilsson vittnade senare att fru Lundh frågat honom om sista bussen samma kväll tillbaka till stan.
Man kan tycka att Karolina omedelbart när hon öppnade den snickarglada verandans dörr skulle ha reagerat på att det var något i huset som inte stod rätt till.
En frän doft måste ha slagit mot henne.
Men i stället för att se efter hur det var med maken tog hon god tid på sig och pysslade en del med annat.
Först därefter, påstod hon, fann hon sin make Janne död. |
Märkliga omständigheter
Karolina framhöll upprepat inför rätten att hennes Janne måste ha tagit livet av sig.
Doktor Alling, ni vet doktorn med puman i Höganäs, skrev ut dödsattesten, men eftersom omständigheterna kring dödsfallet innehöll flera dunkla punkter kopplades fler läkare in.
Man fann det märkligt och närmast omöjligt att en man som druckit saltsyra skulle ha sinnesnärvaro nog att placera syraflaskan väl igenkorkad på bordet ett stycke från den bädd han låg på.
Obduktion av liket var påkallad. Den utfördes av Einar Sjövall, den berömde provittfessorn i rättsmedicin i Lund. Sjövall kunde konstatera att Janne mött döden kvävd av sina egna uppkastningar.
Han hade då varit så berusad att han närmast var medvetslös.
Alkoholmängden i magen var nämligen mycket hög, men det märkliga var att man inte fann en enda flaska sprit, fylld eller tom, i huset i Viken.
Eftersom liket var i upplösning kunde man också fastställa att Janne hade legat död i några dagar.
En liten tröst för den känslige var att Jannes dödskamp antagligen inte hade varit särskilt utdragen. |
Så här tedde sig Bygatan nr 49 i Viken år 1924.
Huset på bilden har ingenting med mordet att göra.
I butiken t.v. fanns det charkuteri som ett par år senare togs över av Ellen Persson.
Ellen flyttade rörelsen till Bygatan 30 dvs. det som senare fick heta Pers livs.
|
Många mystiska omständigheter
Många mystiska omständigheter radades nu upp.
Karolina hade bara en kort tid innan den tragiska händelsen tvingat Janne att ta en livförsäkring med höga premier och utställd på beloppet 40.000 kronor.
Man nystade vidare i saken och upptäckte då att Karolina även tecknat en livförsäkring på sin åldriga mor Johanna.
Johanna som hastigt avlidit efter en tids sjukdom 1922.
En läkare skrev ut dödsattesten utan att ha sett liket och Karolina såg till att den döda snabbt kom i jord.
Dessutom - bara ett par timmar efter det att modern gått ur tiden hämtade Karolina ut moderns livförsäkring.
Nu fann man anledning att också undersöka sonen Alberts död.
Albert var sinnesvag och kunde väl betraktas som en belastning för Karolina, som mest själv hade vårdnaden av honom.
Maken Janne befann sig ju långa tider till sjöss.
Bara ett par månader innan flytten till Viken dog Albert.
Paret Lundh bodde då på Bruksgatan i Helsingborg och Albert, som var 25 år gammal, hade enligt mor Karolina låst in sig på sitt rum.
Hon påstod sig ana oråd och tillkallade vicevärden som hade reservnycklar.
I det rökfyllda rummet fann man Albert liggande i en förvriden ställning på golvet och till synes livlös.
Spjället på kaminen var tillskjutet.
Visserligen levde Albert när man fann honom men avled kort därefter.
Vicevärden gick ed på att Karolina stått med nyckeln till rummet i sin hand innan hon ens varit inne i det.
Hon nekade förstås till det påståendet och menade att hon visst varit inne i rummet och hämtat den.
Rätten ställde sig dock tvivlande och frågade sig om man här hade att göra med ett barmhärtighetsmord.
Nu hade emellertid så många misstankar och frågor kring de verkliga händelseförloppen hopat sig och därför begärdes obduktion både av modern Johannas och av sonen Alberts kroppar.
De grävdes de upp ur gravarna, men man fann inget som påtagligt kunde styrka brott i samband med deras död. |
Karolina satte in
dödsannonsen redan
dagen efter det hon
funnit maken Janne
död.
|
Mutor, och bestickning
Polisutredningen hade pågått i mer än nio månader innan rättegången började sommaren 1925.
Karolina försökte muta nästan alla som var inblandade i processen.
Hon tyckte det var helt i sin ordning att betala extra till advokater, läkare och förhörsledare ”så att de ville laga så att hon blev fri” som hon sa.
Landsfiskal Pettersson i Ödåkra erbjöd hon 10.000 kronor.
Rätten stod inför ett knivigt fall.
Hade Karolina Lundh mördat sina anhöriga för snöd penningvinnings skull eller var hennes orädda framträdande i rätten bevis på att hon faktiskt var oskyldig.
Hon hade nekat till alla anklagelser.
Trots att nästan allt pekade på hennes skuld var bevisningen svår.
På den tiden hade man inte som idag DNA-analyser, ja man hade inte ens utvecklat metoder att analysera fingeravtryck.
Vid slutpläderingen i september 1925 visade åklagaren i en 21-sidig inlaga på punkt efter punkt att Karolina var skyldig till trefalt mord.
I en än digrare skrift redogjorde försvarsadvokaten i lika många punkter för avsaknaden av fullständiga bevis.
Han ansåg indicierna var rena gissningar och antaganden och yrkade därför på frikännande.
Bland de nyfikna i den överfulla rättssalen lägrade sig en spänd tystnad när domaren tog till orda och meddelade att häradsrätten ej kunde ta fullt ansvar för en fällande dom.
Detta eftersom ”full bevisning inte kan anses föreligga”.
I sak innebar det att man lade ner rättegången och att Karolina Lundh kunde lämna salen som en fri kvinna. |
Domen
Domen betraktades som en nödlösning och i folks sinnen var Karolina skyldig till allt som lagts henne till last av åklagaren.
Fru Lundhs frihet blev emellertid kortvarig.
Kanske var det så att ruelse och samvetskval anfäktade henne så här tätt inpå den utdragna och svåra processen mot henne eller kanske omgivningens misstankar mot henne pressade henne så hårt att nerverna brast.
Bara en tid efter frisläppandet från Malmö centralfängelse togs hon nämligen in på S:ta Maria sinnessjukhus.
Där vistade hon till sin död tio år senare. |
Tryck på den Byalur du önskar läsa |
|
|
|
|
