När vi lärt oss läsa rent, d v s att läsa utan att staka oss kom övningar i att läsa högt, klart och tydligt.
Vi läste ur Folkskolans läsebok, den gröna boken med omslagstexten "Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat".
Det var en spännande bok.
Det var från den som vi fick våra kunskaper i svensk historia med början i den fornnordiska gudasagan.
De äldre årskurserna läste den gröna boken "tyst" för att sedan förhöras av lärarinnan.
Den mesta delen av naturkunskap kom också från samma källa, men den livades då och då upp med att lärarinnan visade stora färglada bilder av djur och fårglar, från elefanter till gråsparvar.
Det var alltid fantasieggande och bidrog säkert till att innehållet i Folkskolans läsebok bättre fastnade i minnet.
Geografiundervisningen var begränsad till Sveriges geografi.
Den bestod i att en stor karta över Sverige hängdes upp på kartstället bredvid katedern.
Sen fick vi i tur och ordning gå fram och peka ut de olika landskapen och större städerna.
Vidare skulle vi kunna räkna upp och peka ut alla Sveriges älvar och floder från Torne och Muoni älvar längs den långa kusten ända till Göta älv.
När vi kom till Nissan blev det ett litet uppehåll - det blev några ord om Nissans storhet och förträfflighet.
Agda Larsson var ju född i Halmstad.
Sången var en viktig del av undervisningen.
Vi följde en sångbok för folkskolan som innehöll alla den tiden populära sånger från "Sov du lilla vide-ung" till "Vårt land, vårt land, vårt fosterland" - det var innan den kommit att bli Finlands nationalhymn.
Sångerna var till innehållet fosterländska som "Mandom mod och morske män" till den mera sentimentala "Hjorden betar och klockan klingar, klockan klingar vid Roines strand".
En annan mycket uppskattad sång var "Den snöiga Nord är vårt fädernesland" som vi gärna sjöng under alla årets tider.
En annan sång som aldrig gått ur minne är "Krigarn vilar sig i skog".
Jag minns fortfarande
Klippan är hans hårda huvudgärd
Sängkamraten är hans goda svärd
Krigarn vilar sig i skog - ofta nog.
Den sista lätt sarkastiska strofen har särskilt fäst sig i mitt minne.
När jag 1958-64 var ambassadör i Washington besökte jag ofta svensk-amerikanska föreningar på olika håll i USA.
Det blev samkväm med kaffedrickning, föredrag - ibland på svenska - och allsång på svenska och engelska.
Och där dök den upp, den sång om krigarn som vilar sig i skog, som jag en gång i tiden lärt mig i Rödmossens skola.
Jag tror, att det gjorde intryck på församlingen att Sveriges ambassadör i Washington kunde orden till denna sång som de en gång som emigranter tagit med sig från Sverige.
"Krigarn" som väl hade sitt ursprung i det indelta infanteriets tid hade tydligen gjort ett lika outplånligt intryck på svensk-amerikanerna som på oss skolbarn i Rödmossens skola.
Till slut några ord om skoldisciplinen.
Ordning och reda fick vi lära oss, fast de flesta hade nog med sig dessa två grundläggande begrepp hemifrån.
Det skulle vara tyst i klasserna när en annan klass hade undervisning.
Fast nog tjuvlyssnade vi.
Förseelser beivrades genom ett straffsystem: stå upp i bänken (t ex gnissel med griffeln), stå upp utanför bänken (t ex viskning till bänkkamrat), stå vid dörren, stå utanför dörren, vilket var den hårdaste och mycket sällsynta formen för bestraffning.
Jag skulle tro att de var nödvändiga for en stackars lärarinna som skulle undervisa sju klasser samtidigt i samma rum.
Då krävdes det ordning och reda.
Men mitt bestående minne av mitt möte med Rödmossens skola är att vi styrdes med en bestämd men mycket vänligt hand in i kunskapens värld. |
